Siriusprofilen: Perra Hansson

I den grupp av ungdomar som Hans Ahlund blev ledare för ingick bl a sonen Peter Ahlund, Göran Angesten, Lasse Svensson, Hans-Uno Persson Curre Engqvist, Janne Sigurdsson och sist men inte minst Per ”Perra” Hansson. Perra - som idag är 58 år - började sin fotbollskarriär i Sirius yngre pojklag 1960 som i början av 60-talet spelade sina matcher på fotbollsplanen i anslutning till dåvarande Praktiska Läroverket, i folkmun benämnd ”Prallan” (idag Fyrisskolan), invid Fyrisån. 

Perra debuterade som 16-åring i Sirius A-lag där han fr o m 1966 blev ordinarie i startelvan. Därefter följde en lång rad säsonger och A-lagsmatcher i Siriusdressen som avslutades med den sista allsvenska säsongen i Sirius 1974. 

- Det går inte att komma ifrån att kvalmatchen mot Landskrona på Studenternas 1968 intar en framträdande plats. Genom segern med 1-0 - och med det klassiska segermålet i slutminuterna som Uffe Wahlqvist gjorde - lades grunden för vårt allsvenska avancemang. Vidare var den allsvenska debuten borta mot Malmö FF under den första allsvenska säsongen 1969 något jag inte glömmer i första taget med storpubliken på Malmö stadion. Minnesvärda ögonblick var även när vi efter degraderingen på nytt tog oss tillbaka till allsvenskan efter att 1972 ha vunnit ”Norrettan” och de två allsvenska säsonger som följde.

 

- Jag gick ut GIH våren 1974 och fick syn på en annons i rikspressen om en idrottslärartjänst i Västerås med tillträde till hösten samma år. Jag sökte och fick tjänsten och flyttade till Västerås under sommaren. VSK hade då påbörjat en satsning för att nå allsvenskan under tränaren Lennart ”Liston” Söderbergs ledning. Laget byggdes kring målvakten Knud Engerdahl, Peter Ahlund, Per Bjärbo, Sten Pettersson och Harry Svensson. VSK lyckades i sin satsning och gick via segrar i div. 2 och div.1 till allsvenskan 1978. Jag spelade med VSK i allsvenskan 1978, men i den avgörande matchen mot ÖSK på bortaplan förlorade vi med 1-0 och blev därmed degraderade till div.1. Om vi hade fått in ett mål hade det räckt för ett nytt allsvenskt kontrakt. 

- Jag tyckte fortfarande att det var kul att spela matcherna, men träningsdosen hade ökat markant. Jag hade anbud från Djurgården, men hade samtidigt genomgått en knäoperation. Jag spelade ytterligare en säsong med VSK, men därefter var det färdigspelat för min del. Jag bodde kvar i Västerås och blev tränare för Hallstahammar som då spelade i div 4. Samtidigt startade Riksfotbollsgymnasiet i Västerås för vilket jag och ”Liston” Söderberg blev ansvariga. Parallellt med idrottslärarjobbet tränade jag Hallstahammar i två säsonger och andra året vann vi div.3. Hallstahammar är för många en vit fläck på fotbollskartan, men faktum är att Ove Eklund (senare i Åtvidaberg och landslaget) och Thore Skogman – ja just han – har spelat fotboll i Hallstahammar. Därefter tränade jag IFK Västerås i div.2 under en säsong, men därefter återvände jag och familjen till Uppsala. 

Hur förändrades Din relation till fotbollen när Du kom tillbaka till Uppsala? 

- Egentligen förändrades den inte alls. Jag fortsatte att arbeta som idrottslärare och tränade Gamla Uppsala SK under åren 1983-1985. 1986 tog jag ett s k friår, men fr o m 1987 blev det Sirius på nytt och denna gång som tränare. Sirius hade åkt ner i div 4 och lyckades placera sig som tvåa under det första året i denna för klubben historiskt sett låga division. 1988 vann vi div 4 mycket tack vare att vi då hade fått Tommy Sjölund och Lasse Pettersson i laget. 1989 vann vi div 3 med bl a Anders Bylin i laget. 1990 vann vi div 2 och kvalade vi till div 1. Vi klarade kvalet via en viktig seger mot Varberg på bortaplan. På tre år klättrade vi lika många divisioner och spelade fr o m 1991 i dåvarande div 1. En ganska unik prestation skulle jag tro och det är inte många lag som klarat av att klättra så många divisioner på lika många säsonger. 1993 var Sirius nära att på nytt gå till ett allsvenskt kval och laget var länge med i diskussionen tack vare spelare som Ola Andersson, Anders Bylin, Mats Benker, Tommy Sjölund och Lasse Pettersson. 

-1993 hade Leif Widén tagit över tränarsysslan i Sirius och det slumpade sig samtidigt så att jag blev erbjuden att träna Gideonsbergs damlag under hösten 1993. 1994 följdes detta upp med ett tränaruppdrag för Bälinges damer tillsammans med Kjell Pettersson. Vi blev därmed det andra tränarparet i svensk fotboll efter Hasse Backe/Erik Hamrén på herrsidan. 1994 vann Bälinge div 1 och spelade i damallsvenskan 1995 och 1996. Efter våromgången 1995 hade Sirius för första gången sparkat en tränare för A-laget och det innebar att jag hösten 1995 tränade såväl Bälinges damer som Sirius A-lag i fotboll. Jag behövde i och för sig inte leda träningarna, men var huvudansvarig och matchcoach. Det blev betungande med träningar i båda lagen vid fyra tillfällen per vecka och med matcher i damallsvenskan på lördagarna och med Sirius A-lag på söndagarna. Samtidigt hade damfotbollen fått sitt genombrott i Sverige i samband med att Sverige arrangerade VM på hemmaplan. Sverige åkte ut i kvartsfinalen mot Norge som sedan vann finalen mot Tyskland. Under VM-turneringen arbetade jag åt förbundet som matchbevakare och ”spionerade” på blivande motståndare, vilket blev mitt första uppdrag åt damfotbollen på förbundsnivå. 

- 1996 tillträdde Marika Domanski-Lyfors som förbundskapten för damlandslaget. I samband med detta blev jag erbjuden uppdraget som assisterande förbundskapten för damlandslaget. Det uppdraget kombinerade jag med tränaruppdraget i Bälinge och med mitt arbete som idrottslärare. 1997-1998 släppte jag jobbet som idrottslärare och fortsatte t o m 2006 att arbeta som talangutvecklare och med spelarutbildning åt Upplands och Västmanlands fortbollsförbund. Under EM 2001 och under VM 2004 arbetade jag parallellt med damlandslaget som tog EM-silver 2001 och VM-silver i USA 2004. 

- Min uppfattning är att man inte skall skilja mellan dam- och herrfotboll utan bedöma damfotbollen efter dess egna meriter. Damfotbollen fick sitt första genombrott 1995 då damlandslaget för första gången fick egna sponsorer. Det andra genombrottet kom tack vare EM-silvret 2001. Det säger sig självt att de fysiska förutsättningarna inte är desamma, men min erfarenhet av de svenska landslagspelarna i damlandslaget är att de har samma professionella attityd som sina manliga kollegor och att de i många fall tränar bättre än killarna. Sedan går det inte att komma ifrån att Umeå IK står i en viss särklass jämfört med sina konkurrenter tack vare att de som första förening inom damfotbollen fick möjligheten att genom egna insatser och via stöd från SOK och Svenska fotbollsförbundet erbjuda sina spelare ekonomiskt stöd genom stipendier m m. 

- Fysiskt sett är spelarna idag betydligt bättre rustade jämfört med förr. Spelarna i dagens fotboll löper mera över hela planen jämfört med vad vi gjorde då. Den individuella tekniken har också utvecklats framförallt vad gäller förmågan att behandla bollen i ett högt speltempo. Det gick långsammare förr och idag kan spelarna utföra spelmomenten med bättre teknik och i en högre fart och speltempo. Däremot har spelförståelsen och speluppfattningen hos spelarna inte förbättrats i lika stor utsträckning jämfört med tidigare. En spelare som Pierre Gallo har den spelaruppfattning som jag efterlyser, d v s förmågan att kunna läsa spelet. Grundspelet är viktigt, men Du måste också prioritera anfallsspelet, d v s sättet att anfalla på. Båda delarna är viktiga. Det kan låta som en klyscha – men även om spelarna tränar mer idag så gäller fortfarande kvalitet framför kvantitet. 

- Fr o m 2007 arbetar jag heltid som riksinstruktör åt Svenska Fotbollsförbundet med huvudsaklig inriktning på det s k ”Elitprojektet” inom dam- och herrfotbollen och med att ta fram en ny tränarutbildning.

Skrivet av: Erik Hovstadius