Superettan får vänta - igen

Förutsättningarna inför årets sista match i Norrettan var enkla. Sirius behövde inte dunka in ett halvt dussin mål för att ta igen någon målskillnad. Man behövde inte förlita sig på något annat resultat, i någon annan stad, i någon annan match. F*n, man behövde inte ens vinna. Allt man behövde göra var att inte förlora. Ändå var det precis det man gjorde…

 Jag tyckte, med många andra, att det hela började lovande. Direkt efter avspark kopplade man ett kontrollerat och fast grepp om bollen, den offensiva planhalvan och matchen. Man spelade med självförtroende och idé, man gav varandra alternativ och sökte inte bara den enklaste lösningen, utan också de alternativ som utgjorde de största hoten mot gästernas försvarslinje. Innan Studans klocka hunnit ticka i 10 minuter hade Moses hunnit med att ställa upp en drös slalomportar längs med högerkanten, åkt ett uppvärmningsåk och dubbla tävlningsåk med gästernas vänsterback i bakfickan. Björkebaum hade redan vaskat fram ett par halvchanser, och Skoglund åt upp det centrala mittfältet helt själv.

Känslan på läktaren var att grabbarna innan matchen gemensamt dödat begreppet ”slutspelsnerver” och begravt det djupt inne i omklädningsrummet. Men. Det skulle visa sig att jag hade fel.

Efter dryga 20 minuter hade blåsvarts inledande snabba och varierande passningsspel övergått till ett allt mer längre och chansartat sådant. Gästerna tilläts komma in i matchen, och med mer bolltid växte också självförtroendet som ogräs. Istället för de ständigt blinda bollarna i djupled mot Emir Smajic vågade man nu också sig på mer underbyggda alternativ med Alexis Mendiola i regissörsstolen.

Efter en halvtimme skulle så förödande 0-1 komma. Efter en stökig situation strax utanför Sirius straffområde spelades bollen ut till en i princip ensam Thomas Bokaye som tagit sig in till höger i straffområdet från sin högerbacksposition. Från en halvtaskig vinkel skickar han sedan på en missil som skoningslöst borrar sig in i Bylunds vänstra burgavel och chocken var ett faktum. 

Efter gästernas mål dör också Sirius första halvlek totalt. I anfallsspelet var man under långa perioder ungefär lika statiska i sina positioner som ett bordshockeyspel, samtidigt som försvarsspelet såg fullständigt ihåligt ut. Man slarvade nu i regel med försvarspressen och kommunikationen i och mellan lagdelarna var obefintlig. Hade inte kapten Nyström haft skalle och kropp med sig hade det garanterat inte bara varit 0-1 på resultattavlan halvleken ut. Nu var gästerna ruggigt nära 0-2 ändå när Karl Larson i halvlekens sista minut ”skorpionade” upp bollen i det egna ribbkrysset, vilket kunde ha blivit årets vidrigaste självmål.

Den andra halvleken inleddes klasser bättre i förhållande till hur den första avslutades. På tio minuter skapade man fler heta chanser än under hela den första halvleken; Käck drog en frispark i ribban, Ian var en avklippt tånagel från att peta in en kvittering efter ett mästerligt förarbete av Ante och Moses ålade sig på något omöjligt vis in i straffområdet för att avlossa ytterligare ett försök utan resultat. Och det var ungefär här någonstans jag antar att jag stängde av mentalt.

Från matchens sista halvtimme är mina enda anteckningar ”inte igeeeen!” och ”varför inte det enkla alternativet?!”, vilket idag lägger en grund för en ganska platt analys. Nu var det i och för sig nära att inte en enda bokstav från Studan följde med hem. När Kims nickskarv tar i insidan av stolpen i den 92:a minuten var det nämligen nära att både dator och stolsgranne ofrivilligt följde med kaffekoppen ned för stentrappan.

Så. Nu räcker det för idag. Det är fortfarande för tidigt för att skriva något vettigt. Håll utkik så kommer det en säsongssammanfattning i veckan...

IK Sirius 4-5-1

Bylund

Smedjegården, Nyström, Larson, Käck

Ogbu, Skoglund, Jobarteh, Österberg (56), Sirelius (73)

Björkebaum

Ersättare: Sosseh (56), Benyahia (73), Karlsson, Bergman, Björk, Blomkvist, Gustafsson