Sirius fotboll 1999-2006
Med knäppta händer genom gärdesgårdsserierna
Jesper Hammarström om Sirius fotboll 1999-2006
Jag har bett till gud en gång i mitt liv. Det var i augusti 2001 och regnmolnen hängde tunga över Råbergsvallen i Rosersberg utanför Märsta, planen var blöt och svårspelad. Den unga föreningen Valsta Syrianska ledde med 2-0 mot Sirius en bit in på andra halvlek och allt kändes för stunden mer eller mindre hopplöst. Jag stod nere vid räcket och begrundade spektaklet med stigande nervositet...
Två år tidigare hade Sirius lämnat elitnivån i svensk fotboll och nu var det dags att ta tillbaka den positionen igen. Under vårsäsongen hade man endast förlorat en enda match och toppat tabellen från början till sommaruppehållet. I princip varannan bortamatch spelades i någon av Stockholms otaliga förorter och jag hade tidigare samma år bildat en sk falang inom Sirius supporterkrets, Stockholms Sirius Supporters, SSS. Eller bildat är kanske att ta i, men en hemsida snickrade jag i alla fall snabbt ihop, för det hade jag lärt mig på den fotoutbildning som fick mig att en gång lämna Uppsala och flytta till huvudstaden. Det var 1997 och Sirius spelade då tillfälligtvis i Division 2 Östra Svealand. Man vann också planenligt serien den säsongen och gick direkt tillbaka upp till eliten.
1998 var en ganska normalt Sirius-år, man slutade nånstans över nedflyttningsplats (7 av 14) i näst högsta serien inom svensk fotboll, men sen var det slut på det roliga. Division 1 Norra och Södra skulle slås ihop till en enda rikstäckande serie direkt under Allsvenskan, Superettan, och för att komma med där så räckte det inte att bara hamna över nedflyttningsstrecket, man var dessutom tvungen att komma med på den övre halvan av tabellen. Sirius slutade på en 13:e plats av 14 möjliga och degraderades obönhörligen, serieomläggning eller inte. Man skulle faktiskt kunna säga att det är nu som mitt engagemang som Siriussupporter både tar riktig fart och sätts på ordentliga prövningar.
Förvisso har jag hejat på Sirius sedan barnsben. Min pappa har jobbat med klubben sedan mitten 70-talet och alltid tagit med mig till Studenternas och en del bortamatcher. Jag kommer ihåg att jag var djupt fascinerad över lagets klassiska dräkter, blått och svart i långa ränder prydda med klubbmärket infattat i en klart lysande gul stjärna. Förmodligen var det från början helt enkelt en estetisk attraktion, fotboll som spel hade jag inte riktigt koll på. Under matcherna de här första åren brukade jag mest sitta och rita uppe på pressläktaren, om jag inte var nere och lekte med höjdhoppsställningarna eller sprang omkring på löparbanorna med de andra barnen.
Under mina följande barndomsår och tidiga tonårstid var Sirius självklart nummer 1 för mig i sportvärlden, men annat tog upp mycket tid också, framför allt musik och att bli punkare. I början och mitten av 80-talet var Sirius också så dåliga att de inte varit sämre sedan 50-talet, om ens då. Men efter att ha ramlat rakt genom seriesystemet för att 1986 åka ur Division III Norra Svealand och hamna i Division 4 Uppland (motsvarande dagens division 3) året därpå, vände det: 1987 slutade man tvåa, men följande år vanns serien och året därpå även trean. Jag minns de åren som de roligaste som Siriussupporter, IKS vann i princip varje match och det var en fröjd att se lag efter lag bli helt utspelat på Studenternas. Under första hälften av 90-talet var sedan Sirius ett lag parkerat hyfsat stabilt i näst högsta serien. Jag hade dessutom blivit vuxen, flyttat hemifrån, blivit sambo, spelade i ett band och livet lekte skulle man kunna säga.
Det var kul att gå på fotboll, men någon supporterkultur var det inte tal om i Uppsala på den tiden. Applåder och jubel förekom naturligtvis, och det var mycket folk på hemmamatcherna, men inget organiserat i form av supporterföreningar eller klack. Jag drog mitt strå till stacken och satt i biljettluckan och i sekreteriatet, jag halade flaggor efter matcher och allt möjligt sånt som behövs kring ett matcharrangemang oavsett nivå. 1997 flyttade jag sedan som sagt till Stockholm för studier, och senare jobb. Mina besök på Studenternas blev allt mer sporadiska. Dessutom innebar nedflyttningen till divison 2 att kravet på matchstatistik o dyl var mindre, så min hjälp behövdes inte längre i sekreteriatet.
Jag minns inte vilken match det var, men jag tog i alla fall tåget till Uppsala en höstdag för att se min första match på länge. Väl på plats på Studenternas satte jag mig ensam högst upp på södra delen av huvudläktaren. Allt var sig mer eller mindre likt; folk satt utspridda på huvudläktaren, barn lekte på höjdhoppsmattorna, spelar-"fruarna" satt på "vipläktaren", korv såldes i kioskerna och brandmännen stod uppe på västra läktarens södra del med utryckningsfordonen parkerade inom räckhåll på Ulleråkersvägen.
Men allt var inte riktigt som vanligt den eftermiddagen; snett framför mig, kanske sju rader nedanför, satt ett gäng punkare och hårdrockare. Inget konstigt med det kanske, men en bit in i matchen (och möjligen efter en del alkoholintag, förslagsvis kir) började de ställa sig upp och skrika och sjunga. Det var det mest besynnerliga jag varit med om i hela mitt liv som Siriussupporter; en handfull unga killar som såg allt annat än sportintresserade ut, utgjorde vad jag vet den första hejarklacken på Studenternas sen supporterkulturen på allvar fick fäste i Sverige i början på 70-talet. Jag kommer inte ihåg vad de sjöng eller skrek, men "IKS var vi än är / för vi har blåsvarta konkelbär / så vi dricker kir var vi än är / för vi har blåsvarta konkelbär" var troligtvis en del av repertoaren. Andra gången jag hörde talas om nåt liknande var när en kompis som bodde i Stadshagen berättade för mig hur han en dag på balkongen helt plötsligt hört en folksamling sjunga om IK Sirius någonstans i krokarna. Det var Sirius som hade mött Hammarby i en kuppmatch på Stadshagens IP ett stenkast från hans lägenhet.
Säsongen 1999 var jag tillfälligt tillbaka i en av biljettkurerna vid Flustretpromenaden. Inför en av hemmamatcherna, möjligen premiären, dök det helt plötsligt upp en massa folk med blåsvarta fanor, halsdukar, t-shirts och andra typiska supporterattiraljer. Ett bekant ansikte, Rikard, steg fram till min lucka och sade: "Om man är medlem i Västra Sidan får man betala vad man vill i entré!". Därefter följde en strid ström av supportrar som betalade mer eller mindre eller ingenting och stolt tågade in på arenan genom min spärr. En rad bekanta ansikten skymtade förbi. Gamla vänner från förr, musiker jag kände sedan mina år som basist i slutet av åttiotalet, en gammal granne, någons brorsa osv. Att det fanns en riktig hejarklack i Uppsala som stödde min gamla hjärteklubb Sirius stod nu bortom allt tvivel. Dessutom var det ju en massa folk jag redan kände! Och där satt jag och rev biljetter... "Du är ju en riktig Siriusgubbe!!" utbrast Johan S. förtjust senare när jag fått lämna biljettkuren och letat mig bort till västra läktaren. Jag var 28 år.
1999 slutade med ett magplask. Näst sist i tabellen och direkt ner i Division 2 östra Svealand igen. Den stora skillnaden nu mot då var att för att ta sig tillbaka till elitnivå räckte det inte med att vinna tvåan, man var dessutom tvungen att kvala mot segraren i Division 2 Norrland. Rena hockeyfasonerna. Hur som helst så innebar nedflyttningen att Sirius hamnade i en serie som dominerades av olika Stockholmsklubbar eller föreningar runt om i 08-området, och som boende i huvudstaden var det kul att så pass många bortamatcher spelades på arenor som jag lätt kunde nå med lokaltrafiken (eller cykel!). Det var i samband med detta som jag satte ihop SSS-hemsidan. Grundtanken var att erbjuda andra Siriussupportrar en guide till olika aktuella arenor och föreningar i Stockholm, men det fanns dessutom ett gäng andra utflyttade Uppsalabor som också var Siriussupportrar i Stockholm och hemsidan blev en chans att knyta samman oss med hjälp av internet.
Under det här året började jag också lite smått lära känna andra Siriussupportrar, förutom de jag redan kände eller var bekant med sen tidigare. Nu hade jag helt plötsligt hittat ett helt gäng nya kompisar att våndas och glädjas med. För mig inleddes en helt ny period i mitt liv. Jag var inte bara siriussuppporter, jag tillhörde Västra Sidans Siriussupporters! Och Västra sidan var inte vilken samling fotbollssupportrar som helst, det här var ett gäng fyndiga, roliga, ödmjuka, musikaliska och framför allt riktigt trevliga killar (och tjejer).
Jag lärde mig snabbt de sånger som sjöngs och de slagord som skreks på Studenternas rangliga västra läktarsektion. På vintern började jag till och med gå på bandy igen. Det hade jag inte gjort sedan barnsben, och då avskydde jag det. Enda höjdpunkten tyckte jag då var korven+varm saft i pausen. Nu var det lite roligare och en vinterkväll 2000 firades någon hemmaseger på O'Learys, som då huserade i gamla Maggans lokaler på Dragarbrunnsgatan. Festen blev milt uttryckt ganska blöt, och jag berättade att jag hittat på en ny sång att sjunga på läktaren. Jag uppmanades naturligtvis att förevisa och klättrade upp ställde mig på bordet och bad om lite uppmärksamhet i lokalen. Jag är absolut ingen sångare, men som tur var hade jag druckit några öl och tog mod till mig och förklarade lite snabbt att det var en gammal trad arr omstöpt av Sex Pistols, "Friggin' in the riggin", och sen sjöng jag:
På Studan hör vi hemma
där vi bortalaget skrämma
för vårat lag är blått och svart
och varje man en stjärna.
Det är våra vackra hjältar
våra hjältar som vi älskar
ränderna går aldrig ur
våra blåa svarta hjältar.
Vi är Västra Sidan
Vi är Västra Sidan
Vi är Västra Sidan
och vi älskar vårat Sirius
Den blev snabbt populär och efter en hel del tragglande på bandyläktaren hade snart de flesta supportrar lärt sig texten. Den lever fortfarande sitt eget liv på läktaren.
År 2001 kändes det äntligen som vändningen närmade sig. Sirius ledde serien från början till slut, men i den allra sista minuten i den allra sista matchen det året gjorde Brommapojkarna mål på Jernvallen i Sandviken samtidigt som Sirius kammade noll borta mot Visby IF Gute. Detta innebar att BP gick förbi Sirius och vann serien med en poängs marginal.
Vi var sju personer som hade rest till Gotland för att se Sirius vinna serien den lördagen; Danne, Jens, Joel och John hade plockat upp mig i Stockholm för att köra vidare till färjeläget i Nynäshamn, medans Brukarn och Olle tog flyget. Äntligen skulle flera års förnedring och harvande i Division 2 få ett slut. Kvalet skulle spelas mot segraren i Norrlandsserien, men det var nästa steg. Innan någon av oss vågade tänka så långt skulle bara seriesegern bärgas, och det var därför vi var där. Ett sådant historisk ögonblick ville i alla fall jag uppleva på plats. Tyvärr så blev det som bekant inte så. Det var bland det bästa och det värsta jag varit med om som siriussupporter. En fantastiskt rolig resa med ett bedrövligt antiklimax. Pappa befann sig samtidigt på Jernvallen och ringde i slutminuten och berättade om BP-målet, 0-0 där hade inneburit serieseger för oss, och när slutsignalen gått så var det inte bara på mig som tårarna rann. En kram av legendaren Kjell Kjelledine Johansson, Super-Kjelle, också med öppna tårkanaler, var en klen tröst... Det var sannerligen det deppigaste ögonblicket i mitt liv. Där och då kändes det som vi för evigt var dömda att hållas utanför elitnivån inom svensk fotboll. Uppgivenheten var total.
Det var detta år jag bad den där bönen som jag nämnde inledningsvis, och det var sannerligen en märklig upplevelse:
Sirius låg som sagt under med 2-0 mot Valsta Syrianska på bortaplan den 13:e augusti 2001. En bit in på andra halvlek kände jag att jag inte stod ut. Vi höll på att förlora för andra gången på kort tid, och vinstmaskinen Sirius var på väg på att braka ihop. Det var ju detta år vi skulle vinna serien! En förlust nu skulle vara ödesdiger, så jag gjorde det enda jag kunde komma på: Jag knäppte händerna och började med att be om ursäkt för att jag aldrig hört av mig tidigare, men Gud skulle nog förstå. Jag behövde ett mirakel. Jag behövde hjälp att hindra Valsta Syrianska från att besegra laget i mitt hjärta. Jag är inte religiös överhuvudtaget, och visste inte riktigt hur det går till när man ber om något från högre makter, men som kompensation lovade jag i alla fall att inte använda en enda svordom under resten av året om min bön hörsammades. Det regnade som sagt den här kvällen, molnen hängde tungt över den idylliska, men lite trissta Råbergsvallen. När jag bett färdigt och tackat för mig och kastade en blick upp mot himlen för att ge mitt allra mest insmickrande leende så hände det mirakulösa; molnen drog sig plötsligt undan och blottlade solen som då kastade sina värmande strålar på fotbollsplanen. Från bänken aviserades byte, in med nyförvärvet Andreas Eruglo som en stund senare petar in både reduceringen till 2-1 och slutligen kvitterar innan domaren blåser av matchen. Vart han tog vägen sen har jag ingen aning om, men just den kvällen kändes han som en frälsare. Tyvärr glömde jag dock bort mitt löfte och började snart svära slentrianmässigt igen. Ibland undrar jag om Brommapojkarnas mål på Jernvallen var ett straff från ovan?
I takt med att soltimmarna ökade under våren 2002 och en ny fotbollssäsong närmade sig så började entusiasmen krypa tillbaka. Efter nederlaget på Gutavallen kände jag att jag aldrig mer kan bli lika besviken igen som supporter. Min inställning var att bara jag får se IK Sirius spela fotboll på elitnivå innan jag dör så är jag nöjd.
Fem års spel i division 2 följde, varav en säsong i Norrlandstvåan, och jag var stoltare supporter än någonsin. Stolt men inte nöjd vill säga. Den dagen skulle komma när jag skulle kunna se tillbaka på Lördagen den 16 oktober 2001 och äntligen lämna det bakom mig, det räknade jag med. För faktum är att den dagen har kommit att bli den mest centrala punkten i mitt supporterliv. Innan handlade allt om att ta sig till just den punkten, då för att vinna serien och gå till kval, efteråt har allt handlat om att komma så långt som möjligt från den känslan som vi på plats hade efter slutsignalen. I höstas kom vi dit i och med kvalvinsten på Vilundavallen. Sirius var åter ett lag på elitnivå och jag lovar att det kändes som jag lyfte från marken. Fem års latent ångest släppte och jag tror till och med jag gav Jens en puss på munnen.
I årets Superetta har jag i många matcher fått uppleva bland den roligaste Siriusfotbollen jag sett sen slutet av 80-talet. En del bedrövliga insatser också ska erkännas, men det är ju så det är i fotboll... Det är här vi hör hemma!
Jag önskar Idrottsklubben Sirius, med gamla som nya spelare, tränare, funktionärer, styrelseledamöter, volontärer, supportrar och publik fortsatta framgångar på högsta nivå i ytterligare 100 år. Grattis!
Tillbaka till toppen
Jag har bett till gud en gång i mitt liv. Det var i augusti 2001 och regnmolnen hängde tunga över Råbergsvallen i Rosersberg utanför Märsta, planen var blöt och svårspelad. Den unga föreningen Valsta Syrianska ledde med 2-0 mot Sirius en bit in på andra halvlek och allt kändes för stunden mer eller mindre hopplöst. Jag stod nere vid räcket och begrundade spektaklet med stigande nervositet...
Två år tidigare hade Sirius lämnat elitnivån i svensk fotboll och nu var det dags att ta tillbaka den positionen igen. Under vårsäsongen hade man endast förlorat en enda match och toppat tabellen från början till sommaruppehållet. I princip varannan bortamatch spelades i någon av Stockholms otaliga förorter och jag hade tidigare samma år bildat en sk falang inom Sirius supporterkrets, Stockholms Sirius Supporters, SSS. Eller bildat är kanske att ta i, men en hemsida snickrade jag i alla fall snabbt ihop, för det hade jag lärt mig på den fotoutbildning som fick mig att en gång lämna Uppsala och flytta till huvudstaden. Det var 1997 och Sirius spelade då tillfälligtvis i Division 2 Östra Svealand. Man vann också planenligt serien den säsongen och gick direkt tillbaka upp till eliten.
1998 var en ganska normalt Sirius-år, man slutade nånstans över nedflyttningsplats (7 av 14) i näst högsta serien inom svensk fotboll, men sen var det slut på det roliga. Division 1 Norra och Södra skulle slås ihop till en enda rikstäckande serie direkt under Allsvenskan, Superettan, och för att komma med där så räckte det inte att bara hamna över nedflyttningsstrecket, man var dessutom tvungen att komma med på den övre halvan av tabellen. Sirius slutade på en 13:e plats av 14 möjliga och degraderades obönhörligen, serieomläggning eller inte. Man skulle faktiskt kunna säga att det är nu som mitt engagemang som Siriussupporter både tar riktig fart och sätts på ordentliga prövningar.
Förvisso har jag hejat på Sirius sedan barnsben. Min pappa har jobbat med klubben sedan mitten 70-talet och alltid tagit med mig till Studenternas och en del bortamatcher. Jag kommer ihåg att jag var djupt fascinerad över lagets klassiska dräkter, blått och svart i långa ränder prydda med klubbmärket infattat i en klart lysande gul stjärna. Förmodligen var det från början helt enkelt en estetisk attraktion, fotboll som spel hade jag inte riktigt koll på. Under matcherna de här första åren brukade jag mest sitta och rita uppe på pressläktaren, om jag inte var nere och lekte med höjdhoppsställningarna eller sprang omkring på löparbanorna med de andra barnen.
Under mina följande barndomsår och tidiga tonårstid var Sirius självklart nummer 1 för mig i sportvärlden, men annat tog upp mycket tid också, framför allt musik och att bli punkare. I början och mitten av 80-talet var Sirius också så dåliga att de inte varit sämre sedan 50-talet, om ens då. Men efter att ha ramlat rakt genom seriesystemet för att 1986 åka ur Division III Norra Svealand och hamna i Division 4 Uppland (motsvarande dagens division 3) året därpå, vände det: 1987 slutade man tvåa, men följande år vanns serien och året därpå även trean. Jag minns de åren som de roligaste som Siriussupporter, IKS vann i princip varje match och det var en fröjd att se lag efter lag bli helt utspelat på Studenternas. Under första hälften av 90-talet var sedan Sirius ett lag parkerat hyfsat stabilt i näst högsta serien. Jag hade dessutom blivit vuxen, flyttat hemifrån, blivit sambo, spelade i ett band och livet lekte skulle man kunna säga.
Det var kul att gå på fotboll, men någon supporterkultur var det inte tal om i Uppsala på den tiden. Applåder och jubel förekom naturligtvis, och det var mycket folk på hemmamatcherna, men inget organiserat i form av supporterföreningar eller klack. Jag drog mitt strå till stacken och satt i biljettluckan och i sekreteriatet, jag halade flaggor efter matcher och allt möjligt sånt som behövs kring ett matcharrangemang oavsett nivå. 1997 flyttade jag sedan som sagt till Stockholm för studier, och senare jobb. Mina besök på Studenternas blev allt mer sporadiska. Dessutom innebar nedflyttningen till divison 2 att kravet på matchstatistik o dyl var mindre, så min hjälp behövdes inte längre i sekreteriatet.
Jag minns inte vilken match det var, men jag tog i alla fall tåget till Uppsala en höstdag för att se min första match på länge. Väl på plats på Studenternas satte jag mig ensam högst upp på södra delen av huvudläktaren. Allt var sig mer eller mindre likt; folk satt utspridda på huvudläktaren, barn lekte på höjdhoppsmattorna, spelar-"fruarna" satt på "vipläktaren", korv såldes i kioskerna och brandmännen stod uppe på västra läktarens södra del med utryckningsfordonen parkerade inom räckhåll på Ulleråkersvägen.
Men allt var inte riktigt som vanligt den eftermiddagen; snett framför mig, kanske sju rader nedanför, satt ett gäng punkare och hårdrockare. Inget konstigt med det kanske, men en bit in i matchen (och möjligen efter en del alkoholintag, förslagsvis kir) började de ställa sig upp och skrika och sjunga. Det var det mest besynnerliga jag varit med om i hela mitt liv som Siriussupporter; en handfull unga killar som såg allt annat än sportintresserade ut, utgjorde vad jag vet den första hejarklacken på Studenternas sen supporterkulturen på allvar fick fäste i Sverige i början på 70-talet. Jag kommer inte ihåg vad de sjöng eller skrek, men "IKS var vi än är / för vi har blåsvarta konkelbär / så vi dricker kir var vi än är / för vi har blåsvarta konkelbär" var troligtvis en del av repertoaren. Andra gången jag hörde talas om nåt liknande var när en kompis som bodde i Stadshagen berättade för mig hur han en dag på balkongen helt plötsligt hört en folksamling sjunga om IK Sirius någonstans i krokarna. Det var Sirius som hade mött Hammarby i en kuppmatch på Stadshagens IP ett stenkast från hans lägenhet.
Säsongen 1999 var jag tillfälligt tillbaka i en av biljettkurerna vid Flustretpromenaden. Inför en av hemmamatcherna, möjligen premiären, dök det helt plötsligt upp en massa folk med blåsvarta fanor, halsdukar, t-shirts och andra typiska supporterattiraljer. Ett bekant ansikte, Rikard, steg fram till min lucka och sade: "Om man är medlem i Västra Sidan får man betala vad man vill i entré!". Därefter följde en strid ström av supportrar som betalade mer eller mindre eller ingenting och stolt tågade in på arenan genom min spärr. En rad bekanta ansikten skymtade förbi. Gamla vänner från förr, musiker jag kände sedan mina år som basist i slutet av åttiotalet, en gammal granne, någons brorsa osv. Att det fanns en riktig hejarklack i Uppsala som stödde min gamla hjärteklubb Sirius stod nu bortom allt tvivel. Dessutom var det ju en massa folk jag redan kände! Och där satt jag och rev biljetter... "Du är ju en riktig Siriusgubbe!!" utbrast Johan S. förtjust senare när jag fått lämna biljettkuren och letat mig bort till västra läktaren. Jag var 28 år.
1999 slutade med ett magplask. Näst sist i tabellen och direkt ner i Division 2 östra Svealand igen. Den stora skillnaden nu mot då var att för att ta sig tillbaka till elitnivå räckte det inte med att vinna tvåan, man var dessutom tvungen att kvala mot segraren i Division 2 Norrland. Rena hockeyfasonerna. Hur som helst så innebar nedflyttningen att Sirius hamnade i en serie som dominerades av olika Stockholmsklubbar eller föreningar runt om i 08-området, och som boende i huvudstaden var det kul att så pass många bortamatcher spelades på arenor som jag lätt kunde nå med lokaltrafiken (eller cykel!). Det var i samband med detta som jag satte ihop SSS-hemsidan. Grundtanken var att erbjuda andra Siriussupportrar en guide till olika aktuella arenor och föreningar i Stockholm, men det fanns dessutom ett gäng andra utflyttade Uppsalabor som också var Siriussupportrar i Stockholm och hemsidan blev en chans att knyta samman oss med hjälp av internet.
Under det här året började jag också lite smått lära känna andra Siriussupportrar, förutom de jag redan kände eller var bekant med sen tidigare. Nu hade jag helt plötsligt hittat ett helt gäng nya kompisar att våndas och glädjas med. För mig inleddes en helt ny period i mitt liv. Jag var inte bara siriussuppporter, jag tillhörde Västra Sidans Siriussupporters! Och Västra sidan var inte vilken samling fotbollssupportrar som helst, det här var ett gäng fyndiga, roliga, ödmjuka, musikaliska och framför allt riktigt trevliga killar (och tjejer).
Jag lärde mig snabbt de sånger som sjöngs och de slagord som skreks på Studenternas rangliga västra läktarsektion. På vintern började jag till och med gå på bandy igen. Det hade jag inte gjort sedan barnsben, och då avskydde jag det. Enda höjdpunkten tyckte jag då var korven+varm saft i pausen. Nu var det lite roligare och en vinterkväll 2000 firades någon hemmaseger på O'Learys, som då huserade i gamla Maggans lokaler på Dragarbrunnsgatan. Festen blev milt uttryckt ganska blöt, och jag berättade att jag hittat på en ny sång att sjunga på läktaren. Jag uppmanades naturligtvis att förevisa och klättrade upp ställde mig på bordet och bad om lite uppmärksamhet i lokalen. Jag är absolut ingen sångare, men som tur var hade jag druckit några öl och tog mod till mig och förklarade lite snabbt att det var en gammal trad arr omstöpt av Sex Pistols, "Friggin' in the riggin", och sen sjöng jag:
På Studan hör vi hemma
där vi bortalaget skrämma
för vårat lag är blått och svart
och varje man en stjärna.
Det är våra vackra hjältar
våra hjältar som vi älskar
ränderna går aldrig ur
våra blåa svarta hjältar.
Vi är Västra Sidan
Vi är Västra Sidan
Vi är Västra Sidan
och vi älskar vårat Sirius
Den blev snabbt populär och efter en hel del tragglande på bandyläktaren hade snart de flesta supportrar lärt sig texten. Den lever fortfarande sitt eget liv på läktaren.
År 2001 kändes det äntligen som vändningen närmade sig. Sirius ledde serien från början till slut, men i den allra sista minuten i den allra sista matchen det året gjorde Brommapojkarna mål på Jernvallen i Sandviken samtidigt som Sirius kammade noll borta mot Visby IF Gute. Detta innebar att BP gick förbi Sirius och vann serien med en poängs marginal.
Vi var sju personer som hade rest till Gotland för att se Sirius vinna serien den lördagen; Danne, Jens, Joel och John hade plockat upp mig i Stockholm för att köra vidare till färjeläget i Nynäshamn, medans Brukarn och Olle tog flyget. Äntligen skulle flera års förnedring och harvande i Division 2 få ett slut. Kvalet skulle spelas mot segraren i Norrlandsserien, men det var nästa steg. Innan någon av oss vågade tänka så långt skulle bara seriesegern bärgas, och det var därför vi var där. Ett sådant historisk ögonblick ville i alla fall jag uppleva på plats. Tyvärr så blev det som bekant inte så. Det var bland det bästa och det värsta jag varit med om som siriussupporter. En fantastiskt rolig resa med ett bedrövligt antiklimax. Pappa befann sig samtidigt på Jernvallen och ringde i slutminuten och berättade om BP-målet, 0-0 där hade inneburit serieseger för oss, och när slutsignalen gått så var det inte bara på mig som tårarna rann. En kram av legendaren Kjell Kjelledine Johansson, Super-Kjelle, också med öppna tårkanaler, var en klen tröst... Det var sannerligen det deppigaste ögonblicket i mitt liv. Där och då kändes det som vi för evigt var dömda att hållas utanför elitnivån inom svensk fotboll. Uppgivenheten var total.
Det var detta år jag bad den där bönen som jag nämnde inledningsvis, och det var sannerligen en märklig upplevelse:
Sirius låg som sagt under med 2-0 mot Valsta Syrianska på bortaplan den 13:e augusti 2001. En bit in på andra halvlek kände jag att jag inte stod ut. Vi höll på att förlora för andra gången på kort tid, och vinstmaskinen Sirius var på väg på att braka ihop. Det var ju detta år vi skulle vinna serien! En förlust nu skulle vara ödesdiger, så jag gjorde det enda jag kunde komma på: Jag knäppte händerna och började med att be om ursäkt för att jag aldrig hört av mig tidigare, men Gud skulle nog förstå. Jag behövde ett mirakel. Jag behövde hjälp att hindra Valsta Syrianska från att besegra laget i mitt hjärta. Jag är inte religiös överhuvudtaget, och visste inte riktigt hur det går till när man ber om något från högre makter, men som kompensation lovade jag i alla fall att inte använda en enda svordom under resten av året om min bön hörsammades. Det regnade som sagt den här kvällen, molnen hängde tungt över den idylliska, men lite trissta Råbergsvallen. När jag bett färdigt och tackat för mig och kastade en blick upp mot himlen för att ge mitt allra mest insmickrande leende så hände det mirakulösa; molnen drog sig plötsligt undan och blottlade solen som då kastade sina värmande strålar på fotbollsplanen. Från bänken aviserades byte, in med nyförvärvet Andreas Eruglo som en stund senare petar in både reduceringen till 2-1 och slutligen kvitterar innan domaren blåser av matchen. Vart han tog vägen sen har jag ingen aning om, men just den kvällen kändes han som en frälsare. Tyvärr glömde jag dock bort mitt löfte och började snart svära slentrianmässigt igen. Ibland undrar jag om Brommapojkarnas mål på Jernvallen var ett straff från ovan?
I takt med att soltimmarna ökade under våren 2002 och en ny fotbollssäsong närmade sig så började entusiasmen krypa tillbaka. Efter nederlaget på Gutavallen kände jag att jag aldrig mer kan bli lika besviken igen som supporter. Min inställning var att bara jag får se IK Sirius spela fotboll på elitnivå innan jag dör så är jag nöjd.
Fem års spel i division 2 följde, varav en säsong i Norrlandstvåan, och jag var stoltare supporter än någonsin. Stolt men inte nöjd vill säga. Den dagen skulle komma när jag skulle kunna se tillbaka på Lördagen den 16 oktober 2001 och äntligen lämna det bakom mig, det räknade jag med. För faktum är att den dagen har kommit att bli den mest centrala punkten i mitt supporterliv. Innan handlade allt om att ta sig till just den punkten, då för att vinna serien och gå till kval, efteråt har allt handlat om att komma så långt som möjligt från den känslan som vi på plats hade efter slutsignalen. I höstas kom vi dit i och med kvalvinsten på Vilundavallen. Sirius var åter ett lag på elitnivå och jag lovar att det kändes som jag lyfte från marken. Fem års latent ångest släppte och jag tror till och med jag gav Jens en puss på munnen.
I årets Superetta har jag i många matcher fått uppleva bland den roligaste Siriusfotbollen jag sett sen slutet av 80-talet. En del bedrövliga insatser också ska erkännas, men det är ju så det är i fotboll... Det är här vi hör hemma!
Jag önskar Idrottsklubben Sirius, med gamla som nya spelare, tränare, funktionärer, styrelseledamöter, volontärer, supportrar och publik fortsatta framgångar på högsta nivå i ytterligare 100 år. Grattis!
Tillbaka till toppen
